tisdag 29 juli 2008

"Det betyder ingenting utan mitt folks frihet!"

Stjärnhimlen i Sahara är förmodligen något av det vackraste en människa kan beskåda. Under denna satt jag efter en stekande varm dag i Juni 2008. Min vän från Piteå hade somnat, kvar vara bara jag och en västsaharier i min ålder. Lite travande försökte jag hålla samtalet vid liv. Hans bristande engelska och min totala oförmåga att förstå arabiska gjorde det hela lite svårt, men med sakta men säkert gick det ändå framåt. Han talade om sin familj på andra sidan muren. Om människorna han älskar, men inte sett på flera år. Om tortyr, försvinnanden och trakasserier som var vardag under ockupationen. Om allt som är fel, men också om tron på att en annan situation är möjlig.

Vi satt i de Västsahariska flyktinglägren i Algeriet som är cirka 200 000 människors hem sedan över 30 år tillbaka. När Spanien lämnade Västsahara 1975 tog Marocko över istället. I skräck för sitt grannland i norr flydde tusentals västsaharier till granländerna, främst Algeriet. Efter ett långt och blodigt krig gick parterna med på vapenvila 1991. Landet är idag delat i två delar. 2/3 som kontrolleras av Marocko och 1/3 som är befriat område, däremellan slingrar sig en 200 mil lång mur av minor och soldater. Situationen kan verka hopplös, men människorna i Västsahara har inte gett upp. Om de som har alla förutsättningar emot sig orkar fortsätta borde vi göra det också.

Mot Västsahariernas kamp för frihet står en kraft som är orsaken till det mesta elände på vår jord, ekonomiska vinstintressen. Med ett av världens rikaste fiskevatten och stora fosfat tillgångar är Västsahara av yttersta intresse för Marocko. Troligen finns även möjligheter till att utvinna olja ur området, vilket givetvis spär på det hela än mer.

Redan under Spaniens kolonialtid i området bildades en motståndsrörelse under namnet Front Polisario. Kring denna rörelse råder närmast total enighet bland folket. Här samlas anarkister, socialister, konservativa och kommunister, alla förenade av ett övergripande mål. Västsaharas befrielse.

Polisario har valt en ovanlig väg. Sedan 1991 har de lagt ner vapen och bedriver kampen på fredlig väg. Genom att försöka söka stöd bland omvärlden är förhoppningen att de ska få tyngd när de går till förhandlingsbordet med Marocko. Vi här i väst talar gärna om vikten av att inte använda våld och är snabba på att fördöma dem som gör det. När så ett land i kampen för frihet väljer att lägga ner vapen och gå till förhandlingsbordet borde vi stå vid deras sida som den ivrigaste hejarkalk. Tyvärr gjorde vi tvärtom, när vapen tystnade tystande också vårt engagemang. Dubbelmoralen är slående.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På Socialdemokratiska kongressen 2009 är det upp till bevis. Internationella domstolen i Haag har sagt sitt, Västsahara måste bli en självständigstat. Afrikanska unionen lika så, precis som ett 80-tal andra stater. Inget land i Europa har dock våga gå så långt än. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att bli det första landet i Europa att erkänna Västsahara. Den möjligheten får vi inte missa!

Låt mig återvända till den där kvällen under stjärnhimlen i Saharaöknen. Innan vi skiljs åt säger han några ord som jag länge ska komma ihåg. ”Du kan ge mig alla pengar i hela världen, alla kvinnor som du kan finna och en lysande karriär med berömmelse över alla kontinenter. Det är ändå inte värt någonting utan mitt folks frihet”. Är det verkligen för mycket begärt?
Mikael M Karlsson
Distriktstyrelseledamot SSU Södra Älvsborg

lördag 12 juli 2008

Fullfölj Afrikas avkolonialisering!


Västsahara är Afrikas sista koloni. I juni månad besökte jag och 7 andra SSU:are detta av omvärlden bortglömda land. Jag såg misären och förtrycket som följer i ockupationens fotspår. Jag träffade barn som aldrig fått se sitt hemland utan levt hela sina liv i flyktingläger. Jag träffade tonårspojkar som blivit torterade av den marockanska militären. Jag träffade män som inte kunnat stå upp på 20 år efter att de hamnat för nära en mina, men ju mörkare natten bli desto klarare lyser stjärnorna. Folket i Västsahara har, trots att situationen inte förbättras, fortsatt att kämpa för den frihet människor i Sverige tar för givet. Gång på gång slås jag av tanken, hur orkar dem fortsätta?

Det glesbefolkade ökenlandet är sedan 1975 ockuperat av Marocko som valt att bygga en 200 mil lång mur rätt igenom landet. På östra sidan om muren, cirka 1/3 av landet, är befriat område och de andra 2/3 av landet håller Marocko i ett järngrepp.

Människorättsorganisationer rapporterar om upprepade övergrepp mot västsahariernas mänskliga rättigheter. Godtyckliga tillfångataganden, ”försvinnanden” och tortyr är vardag på de ockuperade områdena. Så sent som i maj i år kastades studenter ut från fjärde våningen efter att de deltagit i en fredlig demonstration för Västsaharas självständighet. En av dem avled, de andra skadades allvarligt. Brotten kan tyckas häpnadsväckande, men är mer regel än undantag i Västsahara.

Internationella domstolen i Haag har fastlagt att Västsahara har folkrätten på sin sida. Ett 80tal stater i världen lika så, men länderna i Europa vägrar. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att vara det första land i Europa som erkänner Västsahara. Denna möjlighet får inte förspillas!

Ansvaret för förtrycket av Västsahara kan inte endast läggas på Marocko. Omvärldens skuld i frågan är stor. Genom tystnad har situationen accepteras och övergreppen kunnat fortgå. Marocko är en stor handlingspart till flera EU-länder, vilket gör att det ekonomiska intresset allt för ofta fått gå före principer om människovärde och rätt till självbestämmande. Girigheten efter naturresurser som fiske, fosfat och förmodligen även olja har fått väga tyngre än humanistiska ideal. Priset har fått betalas av kvinnorna, barnen och männen som väntat 30 år på en utlovad befrielse.

Ockupationen är ingen naturlag. Inga ockupationer, murar eller människorättsövergrepp varar förevigt. Det varar bara så länge omvärlden är tyst! Den dag vi sätter ner foten, vågar säga ifrån och förvandlar vårt passiva godkännande till kritik, den dagen kan vi åstadkomma en förändring. Frågan är inte vad som behöver göras, frågan är om det politiska modet finns.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På 50 och 60-talet avkolonialiserades de flesta afrikanska länder. Västsahara hann aldrig få känna friheten sötma, det är inte en dag för sent att denna självklara rättighet tillskrivs dem.

Hur folket i Västsahara orkar fortsätta kämpa blev under min resa besvarad. De har helt enkelt inget val. Det har däremot vi. Vi kan välja att fortsätta ge vårt tysta medgivande eller så kan vi sätta oss till motvärn. Jag gav människorna jag träffade i Västsahara ett löfte. Ett löfte om att föra deras kamp vidare. Om att aldrig, aldrig ge upp förrän befrielsen är nåd.
Det löftet tänker jag hålla.

Mikael M Karlsson
Distriktstyrelseledamot SSU Södra Älvsborg