tisdag 16 september 2008

Krönika i SSU distriktstidningen Rödluvan

Här kommer en krönika som ska publiceras i SSU Södra Älvsborgs distriktstidning Rödluvan. Men eftersom alla inte bor inom den sfären eller har turen att få läsa Rödluvan publicerar vi nu krönikan här.



Jag behöver din hjälp. Just precis, du där. Du som är tillräckligt engagerad i SSU för att läsa det här nödropet. Jag är i d e s p e r a t behov av din hjälp. Hjälp mig befria ett land. Vilket land undrar du? Västsahara. Och ja, det är ett land. Om du läser detta och undrar va f** Västsahara är för något, kan jag snabbt trösta dig med att du inte är ensam. Jag får vanligtvis just den reaktionen när jag är ute och pratar med människor om Västsahara. Och sen kanske det känns lite bättre efter jag berättat för dig att det inte är ditt fel att du inte känner till Västsaharakonflikten. Det är medias fel, och i förlängningen samhällets.

I korthet är Västsahara är ett land som är ockuperat av Marocko sedan 1975. Innan den marockanska ockupationen var landet en spansk koloni. När Marocko invaderade Västsahara flydde runt en tredjedel av befolkningen in i den Algeriska öknen och de har bott där som flyktingar sedan dess. Polisario, västsahariernas befrielseorganisation, lyckades befria en del av Västsahara under gerillakriget som utkämpades i anslutning till ockupationen. Det befriade och det ockuperade delarna av landet delas idag av en mur, som är längre än den kinesiska muren. På den marockanska sidan av muren är marockanska soldater stationerade längst hela muren medan den algeriska sidan av murenär minbelagd. Det är alltså ingen konflikt som är ”över” trots att Västsaharakonflikten sedan år 1991 en ”fredlig” konflikt.

Denna ”fred” har stämplat konflikten som ointressant av media och av samhället. Det säljer inga lösnummer att prata om en fredlig konflikt trots att västsaharier dör kontinuerligt. Det gör bara inte det. Människor vill läsa om elände; och i synnerhet om kvantitativt elände. Officiellt spills inget blod men bara för att det är eldupphör betyder det inte att kriget har upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Västsaharierna i flyktinglägren lider av näringsbrist och deras möjligheter till en meningsfull vardag är obefintlig. Situationen för västsaharierna, oavsett på vilken sida av muren de lever, är olidlig och den blir allt mer desperat. Hur länge står de ut under dessa villkor? Ungdomarna är frustrerade och med allt rätt. Inget händer. Omvärlden har glömt bort dem och deras lidande. De västsahariska ungdomarna vill se en förändring och vår tystnad håller sakta men säkert på att tvinga dem till att plocka upp vapnen igen.

Alla som känner mig vet att jag är blir inte förälskad lätt. Jag har svårt för den där ”upp-över-öronen” förälskelsen som Hollywood så fint marknadsför. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag begrundar fakta, sannolikhet och går väldigt ofta på min magkänsla (sunt förnuft brukar det också kallas). I kriget mellan min hjärna och mitt hjärta, vinner nästan alltid min hjärna (ibland blir det vapenvila). Jag är på gott och ont i slutändan alltid något av en realist. Det finns undantag: ett år sedan blev jag förälskad (”upp-över-öronen” förälskad dessutom). Och den förälskelsen håller i än idag. Allt stämde; förnuft mötte äntligen känsla när jag mötte det västsahariska folket och deras kampvilja i ett flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet. Det är med all säkerhet en livslång kärlek men förhoppningsvis blir den marockanska ockupationen inte lika lång och därför ber jag dig nu om hjälp. Inte för min skull med för det västsahariska folket som valt att lägga ner sina vapen i kampen för rätten till sin självständighet. För det västsahariska folket som lider av ockupation och som är i desperat behov av en snar förändring. De behöver din hjälp. Sätt Västsahara på agendan igen genom att sprida information om konflikten. Prata med dina vänner, skriv insändare eller anordna en demonstration och hjälp till i kampen för att befria Afrikas sista koloni! Jag behöver din hjälp.

söndag 7 september 2008

Hur skulle du må utan ett ben eller arm?

Denna titel sätter jag på dagens inlägg för att uppmärksamma den situation vi finner längst muren. Världens längsta mur har också ett av världens största (eller i alla fall mest vidsträckta) minfält att dras med. I kriget använde båda sidorna sig av minor men sedan freden har Polisario både förstört sina egna minor och stött operationer att desarmera de som placerats ute i naturen. Marocko däremot har inte gjort något liknande och har t.o.m. försökt att sätta käppar i hjulet för de internationella organisationer som vill komma och desarmera minor i området.
Detta vittnar om den brutalitet man utövar från Marockos sida. För det är få eller inga militärer som skadas av minorna utan huvudsakligen civilbefolkningen. Det pågår inget krig med vapen utan endast ett väpnat förtryck från en sida.


I de befriade delarna av Västsahara jobbar en internationell organisation med huvudsakligen västsaharisk personal för att desarmera alla minor och kvarvarande bomber de kan. De kallas Landmine Action Western Sahara och vi fick träffa dem under vår resa till Tifariti. Ett stort problem som är unikt i Västsaharas fall är att ingen vet var minorna och bomberna numera finns; De rör nämligen på sig. Saharas sand blåser och transporterar enheterna ibland långt ifrån där de ursprungligen placerades.
Andra stora problem är utrustning som strejkar och fordon som fastnar i sanden. För allt detta krävs pengar som inte finns i en nog stor utsträckning.

För mer information om Landmine Action Western Sahara, besök LMA's hemsida. Det finns även en informationsfilm om deras arbete i Västsahara på youtube.

Sahara Libre!

// Oscar Pettersson, SSU Norrbotten