tisdag 29 juli 2008

"Det betyder ingenting utan mitt folks frihet!"

Stjärnhimlen i Sahara är förmodligen något av det vackraste en människa kan beskåda. Under denna satt jag efter en stekande varm dag i Juni 2008. Min vän från Piteå hade somnat, kvar vara bara jag och en västsaharier i min ålder. Lite travande försökte jag hålla samtalet vid liv. Hans bristande engelska och min totala oförmåga att förstå arabiska gjorde det hela lite svårt, men med sakta men säkert gick det ändå framåt. Han talade om sin familj på andra sidan muren. Om människorna han älskar, men inte sett på flera år. Om tortyr, försvinnanden och trakasserier som var vardag under ockupationen. Om allt som är fel, men också om tron på att en annan situation är möjlig.

Vi satt i de Västsahariska flyktinglägren i Algeriet som är cirka 200 000 människors hem sedan över 30 år tillbaka. När Spanien lämnade Västsahara 1975 tog Marocko över istället. I skräck för sitt grannland i norr flydde tusentals västsaharier till granländerna, främst Algeriet. Efter ett långt och blodigt krig gick parterna med på vapenvila 1991. Landet är idag delat i två delar. 2/3 som kontrolleras av Marocko och 1/3 som är befriat område, däremellan slingrar sig en 200 mil lång mur av minor och soldater. Situationen kan verka hopplös, men människorna i Västsahara har inte gett upp. Om de som har alla förutsättningar emot sig orkar fortsätta borde vi göra det också.

Mot Västsahariernas kamp för frihet står en kraft som är orsaken till det mesta elände på vår jord, ekonomiska vinstintressen. Med ett av världens rikaste fiskevatten och stora fosfat tillgångar är Västsahara av yttersta intresse för Marocko. Troligen finns även möjligheter till att utvinna olja ur området, vilket givetvis spär på det hela än mer.

Redan under Spaniens kolonialtid i området bildades en motståndsrörelse under namnet Front Polisario. Kring denna rörelse råder närmast total enighet bland folket. Här samlas anarkister, socialister, konservativa och kommunister, alla förenade av ett övergripande mål. Västsaharas befrielse.

Polisario har valt en ovanlig väg. Sedan 1991 har de lagt ner vapen och bedriver kampen på fredlig väg. Genom att försöka söka stöd bland omvärlden är förhoppningen att de ska få tyngd när de går till förhandlingsbordet med Marocko. Vi här i väst talar gärna om vikten av att inte använda våld och är snabba på att fördöma dem som gör det. När så ett land i kampen för frihet väljer att lägga ner vapen och gå till förhandlingsbordet borde vi stå vid deras sida som den ivrigaste hejarkalk. Tyvärr gjorde vi tvärtom, när vapen tystnade tystande också vårt engagemang. Dubbelmoralen är slående.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På Socialdemokratiska kongressen 2009 är det upp till bevis. Internationella domstolen i Haag har sagt sitt, Västsahara måste bli en självständigstat. Afrikanska unionen lika så, precis som ett 80-tal andra stater. Inget land i Europa har dock våga gå så långt än. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att bli det första landet i Europa att erkänna Västsahara. Den möjligheten får vi inte missa!

Låt mig återvända till den där kvällen under stjärnhimlen i Saharaöknen. Innan vi skiljs åt säger han några ord som jag länge ska komma ihåg. ”Du kan ge mig alla pengar i hela världen, alla kvinnor som du kan finna och en lysande karriär med berömmelse över alla kontinenter. Det är ändå inte värt någonting utan mitt folks frihet”. Är det verkligen för mycket begärt?
Mikael M Karlsson
Distriktstyrelseledamot SSU Södra Älvsborg

Inga kommentarer: