Västsahara är Afrikas sista koloni. I juni månad besökte jag och 7 andra SSU:are detta av omvärlden bortglömda land. Jag såg misären och förtrycket som följer i ockupationens fotspår. Jag träffade barn som aldrig fått se sitt hemland utan levt hela sina liv i flyktingläger. Jag träffade tonårspojkar som blivit torterade av den marockanska militären. Jag träffade män som inte kunnat stå upp på 20 år efter att de hamnat för nära en mina, men ju mörkare natten bli desto klarare lyser stjärnorna. Folket i Västsahara har, trots att situationen inte förbättras, fortsatt att kämpa för den frihet människor i Sverige tar för givet. Gång på gång slås jag av tanken, hur orkar dem fortsätta?
Det glesbefolkade ökenlandet är sedan 1975 ockuperat av Marocko som valt att bygga en 200 mil lång mur rätt igenom landet. På östra sidan om muren, cirka 1/3 av landet, är befriat område och de andra 2/3 av landet håller Marocko i ett järngrepp.
Människorättsorganisationer rapporterar om upprepade övergrepp mot västsahariernas mänskliga rättigheter. Godtyckliga tillfångataganden, ”försvinnanden” och tortyr är vardag på de ockuperade områdena. Så sent som i maj i år kastades studenter ut från fjärde våningen efter att de deltagit i en fredlig demonstration för Västsaharas självständighet. En av dem avled, de andra skadades allvarligt. Brotten kan tyckas häpnadsväckande, men är mer regel än undantag i Västsahara.
Internationella domstolen i Haag har fastlagt att Västsahara har folkrätten på sin sida. Ett 80tal stater i världen lika så, men länderna i Europa vägrar. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att vara det första land i Europa som erkänner Västsahara. Denna möjlighet får inte förspillas!
Ansvaret för förtrycket av Västsahara kan inte endast läggas på Marocko. Omvärldens skuld i frågan är stor. Genom tystnad har situationen accepteras och övergreppen kunnat fortgå. Marocko är en stor handlingspart till flera EU-länder, vilket gör att det ekonomiska intresset allt för ofta fått gå före principer om människovärde och rätt till självbestämmande. Girigheten efter naturresurser som fiske, fosfat och förmodligen även olja har fått väga tyngre än humanistiska ideal. Priset har fått betalas av kvinnorna, barnen och männen som väntat 30 år på en utlovad befrielse.
Ockupationen är ingen naturlag. Inga ockupationer, murar eller människorättsövergrepp varar förevigt. Det varar bara så länge omvärlden är tyst! Den dag vi sätter ner foten, vågar säga ifrån och förvandlar vårt passiva godkännande till kritik, den dagen kan vi åstadkomma en förändring. Frågan är inte vad som behöver göras, frågan är om det politiska modet finns.
SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På 50 och 60-talet avkolonialiserades de flesta afrikanska länder. Västsahara hann aldrig få känna friheten sötma, det är inte en dag för sent att denna självklara rättighet tillskrivs dem.
Hur folket i Västsahara orkar fortsätta kämpa blev under min resa besvarad. De har helt enkelt inget val. Det har däremot vi. Vi kan välja att fortsätta ge vårt tysta medgivande eller så kan vi sätta oss till motvärn. Jag gav människorna jag träffade i Västsahara ett löfte. Ett löfte om att föra deras kamp vidare. Om att aldrig, aldrig ge upp förrän befrielsen är nåd.
Det löftet tänker jag hålla.
Mikael M Karlsson
Distriktstyrelseledamot SSU Södra Älvsborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar