Arbetet fortsätter

I tisdags gästade jag den lokala partiexpeditionen för en timmes presentation och diskussion om Västsaharakonflikten. Det var en uppslutning på ungefär 10-15 personer som intresserat lyssnade på vad jag hade och säga och ställde många frågor.
Det som slog mig var att väldigt många av dem var över 50 år, men ändå inte hört talas om konflikten som utspelat sig under en stor del av deras liv. En tragisk sanning om medias makt i världen. Måste människor döda varandra för att kunna synas i media?
Självklart bör svaret vara nej, men det är inte riktigt så i det kapitalistiska systemet som råder.

Andra nyheter är att jag igår intervjuades av en PT-journalist om mitt internationella engagemang och specifikt min resa till Västsahara. Så håll utkik på www.pitea-tidningen.se för artikeln nästa vecka eller veckan därpå.

Mvh. Oscar Pettersson, SSU Piteå

P.S. Imorgon beger jag mig ut på ytterligare socialdemokratiska äventyr, denna gång i Filippinerna i samarbete med Akbayan People's Party. Förbättrar vi världen så förbättrar vi även för oss själva, kom ihåg det!

"Vi behöver en omväld som reagerar mot ockupationen"

SSU:are från hela landet vallfärdades idag till Stockholm för att demonstrera för ett fritt Västsahara. En av deltagarna var Natasa Mirosavic som kommenterar med följande:

- Jag är orolig för det västsahariska folket. I somras besökte jag Västsahariska flyktingläger under flera veckors tid. Jag såg under vilka förhållanden människor tvingas leva på grund av Marockos ockupation. Desperationen ökar. Vi behöver en omvärld som reagerar mot ockupationen och som stöttar folket, annars riskerar vi krig i regionen.

Talade gjorde SSU:s förbundssekretare Mattias Väpse, Lena Thunberg chefredaktör för tidningen Västsahara och Västsaharas ambassadör i Sverige Brahim Mukhtari. Mer om demonstrationen kan du läsa här.

Min fritid i Sverige, 15 års fängelse för Västsaharier

Som nyinflyttad i en större stad längst Sveriges västkust händer det med jämna mellanrum att jag deltar i olika demonstrationer i området. Främst givetvis för att det är ett sätt att ta ställning och åtminstone försöka göra skillnad. I bakgrunden finns även mer dolda syften. Vänkretsen här är avsevärt mindre än hemmavid och politiska sammankomster brukar locka människor jag har lätt för att kommunicera med. Dessutom är dessa möten bra källor för att läsa av politiska strömningar bland politiskt aktiva utan att behöva betala en endast krona för någon dyr facktidning eller dyl. Demonstrationer är kort sagt den ultimata aktiviteten för att en nyinflyttad.

Denna sysselsättning är dock inte lika harmonisk överallt. Idag kom jag över detta korta nyhetsreferat. Åtta Västsaharier i södra Marocko har dömts till 1-15 års fängelse för att ha deltagit i fredsliga demonstrationer. Som om inte det räckte uppges de ha blivit torterade. Vad som är ett simpelt fritidsintresse för mig ger 15 års fängelse och tortyr för Västsaharier i Marocko. En demostation kan här få en framsida i lokalpressen, 15 års fängelse och tortyr når inte ens fram till Svenska medier.

Snälla hjälp mig! Jag förstår inte. Hur kan en hel värld vara tyst och låta övergreppen fortgå?

Jag ber dig, hjälp mig. Jag förstår verkligen inte.

Krönika i SSU distriktstidningen Rödluvan

Här kommer en krönika som ska publiceras i SSU Södra Älvsborgs distriktstidning Rödluvan. Men eftersom alla inte bor inom den sfären eller har turen att få läsa Rödluvan publicerar vi nu krönikan här.

Jag behöver din hjälp. Just precis, du där. Du som är tillräckligt engagerad i SSU för att läsa det här nödropet. Jag är i d e s p e r a t behov av din hjälp. Hjälp mig befria ett land. Vilket land undrar du? Västsahara. Och ja, det är ett land. Om du läser detta och undrar va f** Västsahara är för något, kan jag snabbt trösta dig med att du inte är ensam. Jag får vanligtvis just den reaktionen när jag är ute och pratar med människor om Västsahara. Och sen kanske det känns lite bättre efter jag berättat för dig att det inte är ditt fel att du inte känner till Västsaharakonflikten. Det är medias fel, och i förlängningen samhällets.

I korthet är Västsahara är ett land som är ockuperat av Marocko sedan 1975. Innan den marockanska ockupationen var landet en spansk koloni. När Marocko invaderade Västsahara flydde runt en tredjedel av befolkningen in i den Algeriska öknen och de har bott där som flyktingar sedan dess. Polisario, västsahariernas befrielseorganisation, lyckades befria en del av Västsahara under gerillakriget som utkämpades i anslutning till ockupationen. Det befriade och det ockuperade delarna av landet delas idag av en mur, som är längre än den kinesiska muren. På den marockanska sidan av muren är marockanska soldater stationerade längst hela muren medan den algeriska sidan av murenär minbelagd. Det är alltså ingen konflikt som är ”över” trots att Västsaharakonflikten sedan år 1991 en ”fredlig” konflikt.

Denna ”fred” har stämplat konflikten som ointressant av media och av samhället. Det säljer inga lösnummer att prata om en fredlig konflikt trots att västsaharier dör kontinuerligt. Det gör bara inte det. Människor vill läsa om elände; och i synnerhet om kvantitativt elände. Officiellt spills inget blod men bara för att det är eldupphör betyder det inte att kriget har upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Västsaharierna i flyktinglägren lider av näringsbrist och deras möjligheter till en meningsfull vardag är obefintlig. Situationen för västsaharierna, oavsett på vilken sida av muren de lever, är olidlig och den blir allt mer desperat. Hur länge står de ut under dessa villkor? Ungdomarna är frustrerade och med allt rätt. Inget händer. Omvärlden har glömt bort dem och deras lidande. De västsahariska ungdomarna vill se en förändring och vår tystnad håller sakta men säkert på att tvinga dem till att plocka upp vapnen igen.

Alla som känner mig vet att jag är blir inte förälskad lätt. Jag har svårt för den där ”upp-över-öronen” förälskelsen som Hollywood så fint marknadsför. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag begrundar fakta, sannolikhet och går väldigt ofta på min magkänsla (sunt förnuft brukar det också kallas). I kriget mellan min hjärna och mitt hjärta, vinner nästan alltid min hjärna (ibland blir det vapenvila). Jag är på gott och ont i slutändan alltid något av en realist. Det finns undantag: ett år sedan blev jag förälskad (”upp-över-öronen” förälskad dessutom). Och den förälskelsen håller i än idag. Allt stämde; förnuft mötte äntligen känsla när jag mötte det västsahariska folket och deras kampvilja i ett flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet. Det är med all säkerhet en livslång kärlek men förhoppningsvis blir den marockanska ockupationen inte lika lång och därför ber jag dig nu om hjälp. Inte för min skull med för det västsahariska folket som valt att lägga ner sina vapen i kampen för rätten till sin självständighet. För det västsahariska folket som lider av ockupation och som är i desperat behov av en snar förändring. De behöver din hjälp. Sätt Västsahara på agendan igen genom att sprida information om konflikten. Prata med dina vänner, skriv insändare eller anordna en demonstration och hjälp till i kampen för att befria Afrikas sista koloni! Jag behöver din hjälp.

Hur skulle du må utan ett ben eller arm?

Denna titel sätter jag på dagens inlägg för att uppmärksamma den situation vi finner längst muren. Världens längsta mur har också ett av världens största (eller i alla fall mest vidsträckta) minfält att dras med. I kriget använde båda sidorna sig av minor men sedan freden har Polisario både förstört sina egna minor och stött operationer att desarmera de som placerats ute i naturen. Marocko däremot har inte gjort något liknande och har t.o.m. försökt att sätta käppar i hjulet för de internationella organisationer som vill komma och desarmera minor i området.
Detta vittnar om den brutalitet man utövar från Marockos sida. För det är få eller inga militärer som skadas av minorna utan huvudsakligen civilbefolkningen. Det pågår inget krig med vapen utan endast ett väpnat förtryck från en sida.


I de befriade delarna av Västsahara jobbar en internationell organisation med huvudsakligen västsaharisk personal för att desarmera alla minor och kvarvarande bomber de kan. De kallas Landmine Action Western Sahara och vi fick träffa dem under vår resa till Tifariti. Ett stort problem som är unikt i Västsaharas fall är att ingen vet var minorna och bomberna numera finns; De rör nämligen på sig. Saharas sand blåser och transporterar enheterna ibland långt ifrån där de ursprungligen placerades.
Andra stora problem är utrustning som strejkar och fordon som fastnar i sanden. För allt detta krävs pengar som inte finns i en nog stor utsträckning.

För mer information om Landmine Action Western Sahara, besök LMA's hemsida. Det finns även en informationsfilm om deras arbete i Västsahara på youtube.

Sahara Libre!

// Oscar Pettersson, SSU Norrbotten

Inblick i verkligheten

Här följer ett bildspel som summerar vår resa till Västsahara i år.
För oss som deltog kommer livet aldrig att bli sig likt igen.
Kanske hjälper den här även de som inte var där att förstå om än
bara en liten del av denna vidriga konflikt som förgriper sig på alla
fundamentala fri- och rättigheter som Västsaharas befolkning förtjänar.

Mvh. Oscar Pettersson, SSU Norrbotten

SSU vägrar acceptera tystnaden!

När man söker på ämnesordet "Palestina" kommer det upp 103 träffar på Uddevalla bibliotek. Gör man samma sökning på "Västsahara" kommer det upp en träff. Exempelt är slående. Situationen i Palestina och Västsahara är snarlika. Ockuperade länder. Pengar som motiv bakom ockupationen. En mur som skär rätt genom landet. Ett övervåld av sjuk skala. Och så fortsötter det i oändligthet. Fallen är slående lika. Ändå bara en bok om Västsahara på Uddevalla bibliotek. Det speglar ganska bra omvärlden intresse för frågan idag.

SSU vägrar acceptera denna tystnad. Vi sätter upp oss emot förtrycket och ställer oss på de svagas sida. Läs mer om det här.

"Det betyder ingenting utan mitt folks frihet!"

Stjärnhimlen i Sahara är förmodligen något av det vackraste en människa kan beskåda. Under denna satt jag efter en stekande varm dag i Juni 2008. Min vän från Piteå hade somnat, kvar vara bara jag och en västsaharier i min ålder. Lite travande försökte jag hålla samtalet vid liv. Hans bristande engelska och min totala oförmåga att förstå arabiska gjorde det hela lite svårt, men med sakta men säkert gick det ändå framåt. Han talade om sin familj på andra sidan muren. Om människorna han älskar, men inte sett på flera år. Om tortyr, försvinnanden och trakasserier som var vardag under ockupationen. Om allt som är fel, men också om tron på att en annan situation är möjlig.

Vi satt i de Västsahariska flyktinglägren i Algeriet som är cirka 200 000 människors hem sedan över 30 år tillbaka. När Spanien lämnade Västsahara 1975 tog Marocko över istället. I skräck för sitt grannland i norr flydde tusentals västsaharier till granländerna, främst Algeriet. Efter ett långt och blodigt krig gick parterna med på vapenvila 1991. Landet är idag delat i två delar. 2/3 som kontrolleras av Marocko och 1/3 som är befriat område, däremellan slingrar sig en 200 mil lång mur av minor och soldater. Situationen kan verka hopplös, men människorna i Västsahara har inte gett upp. Om de som har alla förutsättningar emot sig orkar fortsätta borde vi göra det också.

Mot Västsahariernas kamp för frihet står en kraft som är orsaken till det mesta elände på vår jord, ekonomiska vinstintressen. Med ett av världens rikaste fiskevatten och stora fosfat tillgångar är Västsahara av yttersta intresse för Marocko. Troligen finns även möjligheter till att utvinna olja ur området, vilket givetvis spär på det hela än mer.

Redan under Spaniens kolonialtid i området bildades en motståndsrörelse under namnet Front Polisario. Kring denna rörelse råder närmast total enighet bland folket. Här samlas anarkister, socialister, konservativa och kommunister, alla förenade av ett övergripande mål. Västsaharas befrielse.

Polisario har valt en ovanlig väg. Sedan 1991 har de lagt ner vapen och bedriver kampen på fredlig väg. Genom att försöka söka stöd bland omvärlden är förhoppningen att de ska få tyngd när de går till förhandlingsbordet med Marocko. Vi här i väst talar gärna om vikten av att inte använda våld och är snabba på att fördöma dem som gör det. När så ett land i kampen för frihet väljer att lägga ner vapen och gå till förhandlingsbordet borde vi stå vid deras sida som den ivrigaste hejarkalk. Tyvärr gjorde vi tvärtom, när vapen tystnade tystande också vårt engagemang. Dubbelmoralen är slående.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På Socialdemokratiska kongressen 2009 är det upp till bevis. Internationella domstolen i Haag har sagt sitt, Västsahara måste bli en självständigstat. Afrikanska unionen lika så, precis som ett 80-tal andra stater. Inget land i Europa har dock våga gå så långt än. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att bli det första landet i Europa att erkänna Västsahara. Den möjligheten får vi inte missa!

Låt mig återvända till den där kvällen under stjärnhimlen i Saharaöknen. Innan vi skiljs åt säger han några ord som jag länge ska komma ihåg. ”Du kan ge mig alla pengar i hela världen, alla kvinnor som du kan finna och en lysande karriär med berömmelse över alla kontinenter. Det är ändå inte värt någonting utan mitt folks frihet”. Är det verkligen för mycket begärt?

Mikael M Karlsson

Distriktstyrelseledamot SSU Södra Älvsborg

Fullfölj Afrikas avkolonialisering!

Västsahara är Afrikas sista koloni. I juni månad besökte jag och 7 andra SSU:are detta av omvärlden bortglömda land. Jag såg misären och förtrycket som följer i ockupationens fotspår. Jag träffade barn som aldrig fått se sitt hemland utan levt hela sina liv i flyktingläger. Jag träffade tonårspojkar som blivit torterade av den marockanska militären. Jag träffade män som inte kunnat stå upp på 20 år efter att de hamnat för nära en mina, men ju mörkare natten bli desto klarare lyser stjärnorna. Folket i Västsahara har, trots att situationen inte förbättras, fortsatt att kämpa för den frihet människor i Sverige tar för givet. Gång på gång slås jag av tanken, hur orkar dem fortsätta?

Det glesbefolkade ökenlandet är sedan 1975 ockuperat av Marocko som valt att bygga en 200 mil lång mur rätt igenom landet. På östra sidan om muren, cirka 1/3 av landet, är befriat område och de andra 2/3 av landet håller Marocko i ett järngrepp.

Människorättsorganisationer rapporterar om upprepade övergrepp mot västsahariernas mänskliga rättigheter. Godtyckliga tillfångataganden, ”försvinnanden” och tortyr är vardag på de ockuperade områdena. Så sent som i maj i år kastades studenter ut från fjärde våningen efter att de deltagit i en fredlig demonstration för Västsaharas självständighet. En av dem avled, de andra skadades allvarligt. Brotten kan tyckas häpnadsväckande, men är mer regel än undantag i Västsahara.

Internationella domstolen i Haag har fastlagt att Västsahara har folkrätten på sin sida. Ett 80tal stater i världen lika så, men länderna i Europa vägrar. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att vara det första land i Europa som erkänner Västsahara. Denna möjlighet får inte förspillas!

Ansvaret för förtrycket av Västsahara kan inte endast läggas på Marocko. Omvärldens skuld i frågan är stor. Genom tystnad har situationen accepteras och övergreppen kunnat fortgå. Marocko är en stor handlingspart till flera EU-länder, vilket gör att det ekonomiska intresset allt för ofta fått gå före principer om människovärde och rätt till självbestämmande. Girigheten efter naturresurser som fiske, fosfat och förmodligen även olja har fått väga tyngre än humanistiska ideal. Priset har fått betalas av kvinnorna, barnen och männen som väntat 30 år på en utlovad befrielse.

Ockupationen är ingen naturlag. Inga ockupationer, murar eller människorättsövergrepp varar förevigt. Det varar bara så länge omvärlden är tyst! Den dag vi sätter ner foten, vågar säga ifrån och förvandlar vårt passiva godkännande till kritik, den dagen kan vi åstadkomma en förändring. Frågan är inte vad som behöver göras, frågan är om det politiska modet finns.

SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På 50 och 60-talet avkolonialiserades de flesta afrikanska länder. Västsahara hann aldrig få känna friheten sötma, det är inte en dag för sent att denna självklara rättighet tillskrivs dem.

Hur folket i Västsahara orkar fortsätta kämpa blev under min resa besvarad. De har helt enkelt inget val. Det har däremot vi. Vi kan välja att fortsätta ge vårt tysta medgivande eller så kan vi sätta oss till motvärn. Jag gav människorna jag träffade i Västsahara ett löfte. Ett löfte om att föra deras kamp vidare. Om att aldrig, aldrig ge upp förrän befrielsen är nåd.

Det löftet tänker jag hålla.

Mikael M Karlsson

Distriktstyrelseledamot SSU Södra Älvsborg

Kampen om ett fritt vastsahara fortsatter!

Vi har inte haft mojlighet att skriva blogg sedan vi kom till 27 Februari-lagret. Varmen har legat pa och de har inte haft nagon kontakt med natet.

Men nu ar vi har och alla kan nog halla med om att detta ar en plats som inte gar att beskriva med ord. Det allra forsta vi slogs av var hur odmjuka och givmilda vara vastsahariska vanner ar. De har levt och vaxt upp i kampen under manga, manga ar och andahar de kraften och orken att fortsatta sin kamp. Familjerna har tagit emot oss med oppna armar och man kanner sig nastan som hemma.
Detta gor att vi alla ar taggade till tusen och vi ser fram emot varat fortsatta arbete under de tio dagar vi har kvar har i lagret.


Under vara tre forsta dagar fanns varan forbundsordforande, Jytte Guteland, var internationella forbundsombudsman, Magnus Manhammar och Johan Buser, afrikaansvarig pa plats.


Detta innebar att forsta tiden var hektiskt och valdigt intressant. Vi fick se 27 Februari-lagrets Sjukhus, Kulturhus, klassrum, korskola for kvinnor, traffa kvinnor som utbildade sig inom IT.
Vi var aven pa en kongress dar Presidenten talade och Jytte fick mojligheten att visa vastsaharierna att vi star bakom deras kamp om ett fritt vastsahara.
Till sist blev vi bjudna pa middag hos presidenten och det var samma dag som Jytte, Magnus och Johan skulle fara hemat igen. Jytte, Magnus och Natascha, varan deligationsledare holl varsitt tal och overlamnade gavor till presidenten som ett tecken pa att vi star bakom deras kamp tills vastsahara kan bli ett erkannt land.


Vi alla mar bra och arbetet har bara borjat!


Linda Elmerup, vastsaharavolontar

SSU's västsaharadeligation 08

Och så var det dags igen. Det var varit för tyst för länge på den här bloggen. Men nu tar vi nya friska tag och lovar att uppdatera den kontinuerligt. Även om bloggen varit vilande så kan jag lova er att deligationen som åkte ner förra året har arbetat ihjäl sig för att få upp västsaharafrågan på dagordningen.

På lördag åker en ny deligation till de västsahariska flyktinglägren utanför den algeriska staden Tindouf. På bilden syns från vänster:

Mikael M Karlsson, Borås
Linda Elmerup, Karlstad

Johanna Englander, Simrishamn

Alvina Erman, Lund

Setareh Seydalzadeh, Stockholm

Eduardo Cornejo, Växjö

Natasa Mirosavic, Helsingborg

Oscar Petterson, Piteå

Och med oss i år under resans första dagar har vi även SSU:s ordförande Jytte Guteland, Magnus Manhammar (förra deligationsledaren samt nuvarande internationell ombudsman för SSU) och slutligen Johan Buser som är ansvarig för Afrika i förbundsstyrelsen.

Årets resa kommer att fokusera på att samla information till att skapa opinion i Sverige. Det är fortfarande så att många, alltför många, inte känner till Västsaharakonflikten. Sen kommer vi att ha seminarier om SSU och SSU:s västsahariska motsvarighet Ujasario's roll, hur vi organiserar oss och vilka frågor vi fokuserar på som ungdomsförbund. Nytt för i år är ett kvinnoseminarium som kommer handla om kvinnors situation i politiken och samhället. Följ gärna vår resa här på bloggen!

Västsaharierna fortsätter kämpa i motvind

Det är nu ett halvår sen vår vistelse i de västsahariska flyktinglägren. När vi lämnade lägret i juli var nya förhandlingar mellan Marocco och Polisario, under FN medlares närvaro, i annalkande. Men som väntat utmynnade inte sammankomsten i något större genombrott, båda parterna kom bara överens om att träffas igen, vilket i och för sig inte skall underskattas eftersom ett möte innan dess inte ägt rum på 7 år.

Konflikten är nu inne på sitt 33:e år. På måndag ska nya samtal om Västsahara inledas i New York. Polisario och de västsahariska folket uttryckte en stark frustration över det status quo läge som infunnit sig sen vapenstilleståndet 1991 när vi besökte dem i somras. Polisario deklarerar nu öppet att de är beredda att gå ut i krig om de kommande FN förhandlingarna inte leder till en lösning. Det skulle vara ett stort misslyckande om konflikten återgick till en väpnad konflikt, för alla inblandande, men framförallt för den västsahariska befolkningen.

En lösning på konflikten är möjlig, men det krävs också en uppslutning från omvärlden, framförallt krävs en ändrad hållning från Maroccos allierade USA och Frankrike, men också hårdare påtryckningar från EU och enskilda stater.

Redan den 1 januari i år blev man föga överraskad när man kunde lästa på "Daily Maghreb blogspot" om "America and the Western Sahara conflict" En tjänsteman på det amerikanska handelsdepartementet blev intervjuad kring nordafrikanska frågor och Västsahara kom på tal. En av frågorna handlade om USA kunde göra något för att lösa Västsaharakonflikten, svaret kunde summeras enligt följande: "Yes the U.S can do something about it,but no, it would not do anything to change the situation right now."
Som vanligt ligger rena ekonomiska motiv bakom, i sann Bush anda, dvs. det gäller att säkra USA:s oljetillgångar, och det kan eventuellt finnas på det Västsahariska territoriet, som Marocco i sin tur ockuperar.

De ekonomiska värdena tar idag alltför stor plats i vår värld, vilket gör att människors mänskliga rättigheter försummas. USA och Frankrike ser enbart den ekonomiska vinningen med att stödja Marocko, utan att fundera över de levnadsförhållanden och kränkningar som den västsahriska befolkningen utsätts för. Det ska bli intressant och följa utvecklingen i samband med ett amerikanskt presidentskifte, kan det bidra till en förändring tro? Vi inom den socialdemokratiska organisationen kommer fortsätta kämpa för ett fritt Västsahara, och ökad respekt för mänskliga rättigheter.